Sitter här på balkongen och njuter av musik och vädret! Har varit borta från jobbet i 2 dagar och sista gången jag spydde var det inatt så hoppas det håller sig eftersom jag saknar verkligen komma till jobbet och vara med mina bästa arbetskollega.
Att få vara själv är bra på ett sätt som gör att man tänker mycket på allt och inget, just nu tänker på det är inte bara jag utan många människan ofta är ute efter bekräftelser att vilja bli omtyckt att veta att någon tänker på en behöver inte bara vara kärleksrelationer även vänrelationer bara vetskapen om att man har något som man vet att man kan vända sig till och känna sig trygg med att veta att den personen ställer upp oavsett och att man själv skulle kunna göra likadant.
Har varit där många gånger själv man liksom vill ha en bekräftelse på att personen finns där sen när man väl får det så känns det bra sen går det ett tag till och man är där igen och i 9 av 10 fall så märker man vart relationen är på väg någonstans och då är det lika bra att fråga rakt ut för ärlighet varar längst fast den kan vara jobbig att höra men i långa loppet så är det bäst och som sagt 9 av 10 så får magkänslan rätt och nu vet man och man kan försöka avsluta det kapitlet och som kungen hade sagt vända blad och gå vidare i livet för oavsett hur det känns så är det skönt att äntligen veta att slippa gå runt i ovisshet för det är psykiskt påfrestande att inte veta, man går runt och får för sig saker det mår man inge bra av.

Jag önskar att ärlighet kunde värderas högre men kanske är det enklare och minst smärtsamma sättet att ignorera istället? men för vem? för motparten kan det ju vara oerhört jobbigt men kanske tänker inte personen på andra parten utan bara på sig själv och i så fall så är det ju enklast att bara sticka ner huvudet i sanden och låtsas att det inte finns någon annan person.

Jag själv är inte het felfri visst har jag gjort många dumma beslut i mitt liv men jag har förhoppningsvis lärt mej av mina misstag här i livet och förhoppningsvis så kommer jag aldrig hamna i samma situationer igen men jag brukar tänka behandla andra som du skulle vilja bli behandlad själv funkar oftast men visst jag är som sagt inte felfri har kunnat göra saker annorlunda men det är lätt med facit i hand och oftast är det då för sent.

Jag vet ju att jag är en bra person och en bra vän.

Jag fortsätter min kamp mot ett innehållsrikare liv, Sköt om er där ute och glöm inte att ta vara på livet innan det är för sent.

Jag kommer ihåg vad nervös jag var innan jag skulle träffa henne, tanken va hämtar henne från jobbet sedan skulle vi kolla på film, Jag visste inte hur skulle jag bete mig och va förbannat nervös.
Jag minns att jag körde vilse i skogen och visste inte vart jag va till slut hittade ett hus bredvid vägen och frågade vart Ica va, undrar fortfarande vad killen trodde om mig, han satt bakom köksbordet och njut av sin smörgås och tror faktiskt jag skrämde honom.
jag behövde stilla nerverna innan jag träffade henne cigg efter cigg men herregud, det hjälpte ändå inte. Klockan tickade iväg och jag va försent en timme.
Jag mötte upp henne sedan åkte vi mot sundsvall.
Hon gjorde mig så jävla nervös då la jag min hand i hennes hand och det kändes underbart, jag va inte nervös längre.
Vi är olika somtidigt vi förstår varandra som ingen annan gör!
Du fick mig att minnas hur man lever, Precis som att allt i mitt liv varit en gråzon och sen plötsligt dök du upp och livet visade sig i regnbågens alla färger. Allt blev bra. Allt smakade gott. Alla människor var underbara, till och med den sura farbrorn på jobbet som bara skällde på mig, dina ord satt i mitt hjärta och jag kunde se mig i spegelen och tänkte att jag duger och att jag ser rätt bra ut. fredag den 19 maj! Den dagen som jag va tvungen släppa iväg dig efter allt vi har gjort och varje dag jag fick lära känna dig, det kändes alldeles för jobbigt! Jag minns när du lämnade sundsvall och när jag kom hem stod i min balkong och grät och torkade mina tårar med din tröja som du lämnade efter dig.
Jag vill att du ska veta du är en underbart och har ett hjärta av guld det är sånna människor som du som gör världen till en vacker plats, jag Uppskattar allt du gjorde för mig med taco midddag och film kvällar till och med försökte lura mig på min födelsedag. Tack för allt du har gjort för mig. Tack för att jag känner mig hel igen och vill att du ska veta Varje dag. Varje morgon varje måltid och varje andetag jag tar saknar jag dig. Jag försöker acceptera avståndet mellan oss och trots att det känns förjävligt så är bara läget så. Det är inte något jag kan göra åt heller. Men gud vad jag saknar dig i mellan åt. Ibland tänker jag på när du satt i mitt knä och du kollade på mig eller den blicken som du bruka ger mig när jag kör om lastbilar saknar allt med dig. Jag vill egentligen bara ringa dig och prata med dig flera timmar som vi brukade göra men jag håller tillbaka, Jag är stark och jag vet att jag kommer klara detta. Tillsammans klarar vi detta. Men det är jobbigt, riktigt jobbigt.
I en värld full av människor så har jag aldrig kännt mig så här tom och ensam. Jag önskar bara för allt i världen att jag kunde få krama om dig riktigt hårt just nu och aldrig släppa taget. Jag önskar att du kunde vara här då kunde jag pussa dig i pannan samtidigt som du håller om mig men jag kan inte mera en leva med din tröja som luktar dig. Jag kramar om den extra hårt, luktar på den extra mycket och stänger ögongen för att på något sätt känna din närhet.
Jag saknar dig så mycket att det gör ont i hela kroppen.
Jag vill ha dig här och höra dig säga '' du snarkade i natt'' Jag vill att du vänder dig mot mig på morgonen och smeker mig och kollar på mig när jag sover så som bara du kan.
Kom hem snart ....

Ibland vill man säga ett par sanningens ord till någon fast av olika anledningar låter man bli.
Man vill men vågar inte. Man både vill och vågar men vet att det får (eller kan få) konsekvenser som man inte är beredd att ta.
Egentligen vill jag inte skriva det här inlägget för jag vet vad alla kommer att tycka och säga. Och jag vill inte höra för jag vet redan. Det är därför som jag inte kan prata med mina vänner heller om det här för jag vill inte höra några förmaningar.
Den enda jag kan diskutera det här med är mig själv och det är en hopplös diskussion eftersom jag inte får några svar.
Jag har varit en kille som sällan hade velat kommunicerar i relationer och aldrig kunnat säga hur jag kände och vad jag tyckte när jag va i ett förhållande och inte heller velat berätta om mina sårbarhet, jag vet att jag har gjort fel och har lärt mig en läxa av det och jag vet oxå ett förhållande handlar om samhörighet, trygghet, lyhördhet och där man släpper in någon och visar sin sårbarhet och vara närvarande mot sin partner. Jag vet det! Men det känns somtidigt jag är för mycket! Det känns som jag säger för mycket som kanske jag borde inte berätta så mycket! Det känns som jag vill ta upp min mobil och skriva hur och vad jag känner somtidigt vill släppa allt och låta bli! Det är jobbigt period och hoppas det går över snart! Jag vet iaf varför jag är som jag är idag och vet även det är bara en viss tillfälligt period som kommer garantera gå över.
Jag tar hand om mig om du tar hand om dig.

Härligt väder har det varit idag, vi åkte till Ikea och käkade frukost sedan har vi grillat och haft mys dag hela dagen idag och nu sover barna gott och pappan ligger på soffan och kolla på talang och försöker rensa tankarna.
Jag vet inte riktigt varför prata jag om det nu men har en grymt ångest över att fylla 30år. Känns som att de är då alla sjukdomar och ålderdomstecken börjar komma och jag har inte ens hunnit nå mitt mål i mitt liv och fick än mer ångest att jag dessutom inte ens kommer bli firad känns desto värre Då jag bor flera tusen mil från familjen och barna lämna mig redan imorgon och Ibland när jag tänker efter så inser jag ju att jo, det har jag ju visst det! Även om jag inte gjort något "världsomvälvande", så har jag lyckats med mycket även om det inte ser ut/känns så alla gånger, för det har varit många tuffa motgångar efter varandra också de senaste åren. Hade velat stänga av hjärnan, ta en Sista-minuten resa och dra någonstans den 15 Maj när jag fyller år.

Liggger här en vaken natt på jobbet och är Lika rädd som jag är för att dö lika rädd är jag att inte att leva. Jag vet inte hur jag ska förstå vad som är rätt eller fel eller vad som går att lösa, men det ligger en tung vidrig sten inuti bröstkorgen som bara växer och växer sig starkare.
Jag valde att ha det så. Det är inte för alltid, jag vet att det bara är till en viss dag, ett visst klockslag. Tänk att en människa kan sakna så mycket. Inte bara en annan som finns en nära, utan dofter, platser och smaker. Att vakna och känna igen sig. Veta vart allting finns. Jag saknar allt.
Alla säger att det är bra såhär. Att det utvecklar, inspirerar. Men mitt hjärta tål inte detta !
Jag vill peka och visa dig, Jag vill hålla din hand när jag vaknar på natten och är rädd. Jag vill omfamna dig och bli omfamnad. Jag vill prata om vad som händer i vår omvärld över frukosten, Diskutera om framtidsdrömmarna. Bestämma viktiga saker med dig som jag inte vågar yttra till andra.
Jag vill inte gråta i ensamhet, vill inte sakna min samtalspartner, vill inte vakna själv, äta själv tänka själv uppleva själv.
Det tar mod att räkna dagar och timmar tills jag får hålla dina händer igen. Gud vet hur smärtsamt det är, vem gör såhär mot sig själv? Jag gör.

Alla säger ju att det är bra. För mig, för världen.
Men vad gör det för hjärtat? Hjärtat som lider. Längtar!!

Varit så himla glad, över ingenting, och över allt. Fångat dagen och lett mot främlingar, bara för att - för att en dag kommer allt vara mycket svårare än såhär. För att bra saker lönar sig förr eller senare. För att jag är så bra, så jävla bra och underbar och så stark och jag är rädd,
rädd att detta ska försvinna och att hjärtat ska stelna för tidigt, Snart är det vår och mitt hjärta längtar som vanligt efter något att fyllas med. Såvitt jag minns har det alltid varit så när graderna ute börjar passera +10. Det är så jag fungerar, jag behöver kärlek för att må bra, för att vara glad åt de minsta, betydelselösa sakerna, för att sprida kärlek till andra. Det är skrämmande hur stor plats känslor har i mitt liv. Jag lever på riktigt när jag är kär, jag vill göra saker, utforska världen, livet, människor, planera saker, bara leva. Och jag lovar att jag aldrig mer ska trycka ner mina känslor. Känslorna är en del av mig, det är en bit av det underbara med mig. Snart är det dags för något nytt... det är verkligen på tiden.