Vad får det lov att vara? säger flickan bakom disken med ett leende medan jag iakttar henne.
Jag funderar. Jag har åtminstone slut på tålamod, och ork. Hoppet börjar hinna med det oxå, Sömn behöver jag mer av, och en människa som kan förstå mig och är absolut inte fel vara lycklig som man va före tiden!

Jag sväljer, ler tillbaka och svarar.
- French hot dog och tar en drycka oxå

Det är absolut inte roligt gå igenom känslorna, sorgen, lyckan och allt annat som behövs för att kunna sörja, fira, gå vidare. Jag har aldrig begränsat mig för någon , aldrig gjort mig till. Jag vill våga vara mig själv, gräva i känslorna och reda ut vem jag är. jag har lyckats hittat mig själv där i djupet många gånger blivit en mycket mer komplex person men just idag kan inte göra det!
Jag vet ingen relation är perfekt jag vet oxå Ibland går det uppåt och ibland går det ner. Till slut skrämmer inte dipparna längre, utan jag ser dem som vila. Vila från relationens ansvar. Men sen, så fort gnistan är där igen tar jag den vid hornen och vågar kasta mig ut, följer gnistan och blundar. För jag är inte rädd och inte rädd för någon, Men det är inte fantastiskt hela tiden,