Vi åkte till marknaden och köpte en gummibåt, Vi var fyra stycken som delade på kostnaden. Vi hade redan hyrt en taxi som vi hade kommit överens om att ta oss till Ezmir. Vi köpte nya kläder och mat och så packade vi väskan och väntade på taxin skulle komma och hämta oss. Vi åkte nästan fem timmar och då hade solen gått ner. Taxichauffören pekade mot några lampor som lyste och sa – där har ni Militini, en ö som tillhör Grekland. Vi hoppade av taxin och gick till stranden. Det var mörkt överallt och vi var rädda för att polisen skulle komma och ta oss. Vi pumpade gummibåten och satte vi oss i den och så försökte vi åka i väg från stranden så fort som möjligt. Vi hade bara åkt en halv timme när vi märkte att vågorna bara blev större och större, tillslut så kom vågorna upp till två meter och vi fick panik och så började vi bråka med varandra i båten. Vi kunde se ön tydligt framför oss och vi försökte bara komma fram till ön innan vi skulle drunkna. Vi såg en kryssningsbåt som lämnade hamnen från ön och började åka mot oss, vissa av oss började grina och försökte ringa gränspolisen och vi hade tappat hoppet om att överleva för den där kryssningsbåten såg ut att skulle köra på oss. Båten närmade sig, och körde precis förbi bakom oss. Vågorna blev högre och det hjälpte till så att vi kom närmare ön. Efter fyra timmars slitande så kom vi fram till ön, våra ben hade somnat och inte heller hade vi någon känsel kvar i armarna efter all paddling. Vi tog kniven och skar sönder båten i delar för att vi hade hört om polisen hade sett oss så hade de kunnat skicka tillbaka oss med båten till Turkiet. Vi sprang till skogen och gömde oss under alla olivträden som fanns där, vi bytte om och tog fram maten som vi hade med oss. Men allt var fuktigt och blött och smakade salt. Myggorna höll på att bita sönder våra kroppar men vi var så trötta och slitna så det slutade med att vi somnade tills solen gick upp. Vi försökte hitta vägen till hamnen för att kunna ta båten till Aten,  där blev vi stoppade av polisen och dom körde oss till polisstationen och vi blev häktade i tre månader utanför stan på ett litet flyktingläger som var bevakat av poliser och vi fick inte lämna stället. Innan vi hamnade på flyktinglägret fick vi följa med polisen till stranden för att titta på några kroppar som dom hade hittat för att kolla om de var folk vi kände. Men hela ansiktena  hade frätit sönder.  Vi byggde ett litet hål bakom byggnaden som vi lyckades kunna komma ut, efter att polisen hade gjort sin räkning på oss som var där och sen på kvällen var vi tillbaka innan dom skulle kolla oss igen. Vi gick på stranden på dagarna och njöt av solen och naturen och så levde vi på maten som vi fick och frukten som vi plockade från träden i skogen. Vi gick flera timmar varje dag och upptäckte mer och mer av ön där vi var. Vi umgicks med civila människor och så lärde vi oss en hel del av deras språk ( grekiska) vi fångade en höna som hade gått vilse i skogen som vi slaktade senare och grillade den och så hade vi plockat vattenmeloner och vindruvor, och så hade vi även några flaskor vin som vi hade fått av en bonde. Den tiden som vi var där var varje dag ett nytt äventyr, men de tog slut efter tre månader när vi fick åka vidare i landet. Vi hamnade på hamnen där vi försökte  ta oss till Aten och den här gången så hade vi alla papper som krävdes för att få åka båten. Vi köpte några öl och så satt vi längst upp på båten och kollade på havet som vi hade åkt igenom med gummibåt. Och då tänkte vi vilka idioter vi var som tog den här risken, fast vi var glada att vi överlevde. Vi hade klarat av en del av resan men de värsta hade inte börjat än..