Liggger här en vaken natt på jobbet och är Lika rädd som jag är för att dö lika rädd är jag att inte att leva. Jag vet inte hur jag ska förstå vad som är rätt eller fel eller vad som går att lösa, men det ligger en tung vidrig sten inuti bröstkorgen som bara växer och växer sig starkare.
Jag valde att ha det så. Det är inte för alltid, jag vet att det bara är till en viss dag, ett visst klockslag. Tänk att en människa kan sakna så mycket. Inte bara en annan som finns en nära, utan dofter, platser och smaker. Att vakna och känna igen sig. Veta vart allting finns. Jag saknar allt.
Alla säger att det är bra såhär. Att det utvecklar, inspirerar. Men mitt hjärta tål inte detta !
Jag vill peka och visa dig, Jag vill hålla din hand när jag vaknar på natten och är rädd. Jag vill omfamna dig och bli omfamnad. Jag vill prata om vad som händer i vår omvärld över frukosten, Diskutera om framtidsdrömmarna. Bestämma viktiga saker med dig som jag inte vågar yttra till andra.
Jag vill inte gråta i ensamhet, vill inte sakna min samtalspartner, vill inte vakna själv, äta själv tänka själv uppleva själv.
Det tar mod att räkna dagar och timmar tills jag får hålla dina händer igen. Gud vet hur smärtsamt det är, vem gör såhär mot sig själv? Jag gör.

Alla säger ju att det är bra. För mig, för världen.
Men vad gör det för hjärtat? Hjärtat som lider. Längtar!!