Ibland vill man säga ett par sanningens ord till någon fast av olika anledningar låter man bli.
Man vill men vågar inte. Man både vill och vågar men vet att det får (eller kan få) konsekvenser som man inte är beredd att ta.
Egentligen vill jag inte skriva det här inlägget för jag vet vad alla kommer att tycka och säga. Och jag vill inte höra för jag vet redan. Det är därför som jag inte kan prata med mina vänner heller om det här för jag vill inte höra några förmaningar.
Den enda jag kan diskutera det här med är mig själv och det är en hopplös diskussion eftersom jag inte får några svar.
Jag har varit en kille som sällan hade velat kommunicerar i relationer och aldrig kunnat säga hur jag kände och vad jag tyckte när jag va i ett förhållande och inte heller velat berätta om mina sårbarhet, jag vet att jag har gjort fel och har lärt mig en läxa av det och jag vet oxå ett förhållande handlar om samhörighet, trygghet, lyhördhet och där man släpper in någon och visar sin sårbarhet och vara närvarande mot sin partner. Jag vet det! Men det känns somtidigt jag är för mycket! Det känns som jag säger för mycket som kanske jag borde inte berätta så mycket! Det känns som jag vill ta upp min mobil och skriva hur och vad jag känner somtidigt vill släppa allt och låta bli! Det är jobbigt period och hoppas det går över snart! Jag vet iaf varför jag är som jag är idag och vet även det är bara en viss tillfälligt period som kommer garantera gå över.
Jag tar hand om mig om du tar hand om dig.

Härligt väder har det varit idag, vi åkte till Ikea och käkade frukost sedan har vi grillat och haft mys dag hela dagen idag och nu sover barna gott och pappan ligger på soffan och kolla på talang och försöker rensa tankarna.
Jag vet inte riktigt varför prata jag om det nu men har en grymt ångest över att fylla 30år. Känns som att de är då alla sjukdomar och ålderdomstecken börjar komma och jag har inte ens hunnit nå mitt mål i mitt liv och fick än mer ångest att jag dessutom inte ens kommer bli firad känns desto värre Då jag bor flera tusen mil från familjen och barna lämna mig redan imorgon och Ibland när jag tänker efter så inser jag ju att jo, det har jag ju visst det! Även om jag inte gjort något "världsomvälvande", så har jag lyckats med mycket även om det inte ser ut/känns så alla gånger, för det har varit många tuffa motgångar efter varandra också de senaste åren. Hade velat stänga av hjärnan, ta en Sista-minuten resa och dra någonstans den 15 Maj när jag fyller år.

Liggger här en vaken natt på jobbet och är Lika rädd som jag är för att dö lika rädd är jag att inte att leva. Jag vet inte hur jag ska förstå vad som är rätt eller fel eller vad som går att lösa, men det ligger en tung vidrig sten inuti bröstkorgen som bara växer och växer sig starkare.
Jag valde att ha det så. Det är inte för alltid, jag vet att det bara är till en viss dag, ett visst klockslag. Tänk att en människa kan sakna så mycket. Inte bara en annan som finns en nära, utan dofter, platser och smaker. Att vakna och känna igen sig. Veta vart allting finns. Jag saknar allt.
Alla säger att det är bra såhär. Att det utvecklar, inspirerar. Men mitt hjärta tål inte detta !
Jag vill peka och visa dig, Jag vill hålla din hand när jag vaknar på natten och är rädd. Jag vill omfamna dig och bli omfamnad. Jag vill prata om vad som händer i vår omvärld över frukosten, Diskutera om framtidsdrömmarna. Bestämma viktiga saker med dig som jag inte vågar yttra till andra.
Jag vill inte gråta i ensamhet, vill inte sakna min samtalspartner, vill inte vakna själv, äta själv tänka själv uppleva själv.
Det tar mod att räkna dagar och timmar tills jag får hålla dina händer igen. Gud vet hur smärtsamt det är, vem gör såhär mot sig själv? Jag gör.

Alla säger ju att det är bra. För mig, för världen.
Men vad gör det för hjärtat? Hjärtat som lider. Längtar!!

Varit så himla glad, över ingenting, och över allt. Fångat dagen och lett mot främlingar, bara för att - för att en dag kommer allt vara mycket svårare än såhär. För att bra saker lönar sig förr eller senare. För att jag är så bra, så jävla bra och underbar och så stark och jag är rädd,
rädd att detta ska försvinna och att hjärtat ska stelna för tidigt, Snart är det vår och mitt hjärta längtar som vanligt efter något att fyllas med. Såvitt jag minns har det alltid varit så när graderna ute börjar passera +10. Det är så jag fungerar, jag behöver kärlek för att må bra, för att vara glad åt de minsta, betydelselösa sakerna, för att sprida kärlek till andra. Det är skrämmande hur stor plats känslor har i mitt liv. Jag lever på riktigt när jag är kär, jag vill göra saker, utforska världen, livet, människor, planera saker, bara leva. Och jag lovar att jag aldrig mer ska trycka ner mina känslor. Känslorna är en del av mig, det är en bit av det underbara med mig. Snart är det dags för något nytt... det är verkligen på tiden.

hade haft en lång och besvärlig resa bakom mig . Vägen är väl utstakad, de flesta afghaner reser samma väg.jag har redan berättat om hur jag tog mig till Iran med människosmugglare, vandrade genom bergen till Turkiet. Hur jag åkte gummibåt med smugglare till en grekisk ö där polis låste in mig i 3 månader innan jag så småningom hamnade i ett tält i en kåkstad i Patras. Några månader senare lyckades jag gömma mig på en lastbil och komma över till Italien. Det var den förbannade kylan och fukten på nätterna. Jag har bott under tågstationen 2 veckor och där sov nästan bara barn i min ålder rund 16 uppåt. jag minns vi hade rutiner vart vi kunde få frukost eller vart vi skulle få lunch och middag kyrkan brukade köra ut till tågstationen där vi bodde i våran lyxiga sovplats med kartong under oss och en fuktig filt med påse ovanför huvet för att inte bli blöta. vi vågade aldrig sova. jag minns hur pedofilerna åkte rund med sina bilar och försökte få oss följa med eller hur påverkade killar som gick rund om kring oss hotade oss med kniv bara för att trodde vi hade pengar på oss.

Gare de l'Est! De andra afghanerna sa till mig att det var ditt jag skulle när jag åkte med tåget till paris. Det va där alla afghanerna håller till. jag hoppade på ett tåg till Paris i Frankrike när tre poliser ruskar liv i de sovande afghanerna under bron över Canal Saint Martin i närheten av tågstationen i området i Paris som i folkmun kallas Lilla Kabul. Under alla broarna längs kanalen utspelar sig samma scen. Sömndruckna samlar afghanerna ihop sina sovsäckar och tillhörig-heter innan de jagas iväg av polisen och alla väntar för att kunna smugla in sig till Fngland. jag kunde inte stanna det va allt jag kunde tänka mig. panik hade tagit över min kropp och hittade ingen lösning än att ta den första tåget och dra till Amesterdam. Det var mitt i natten jag kom fram. vilken liv när jag såg så många mänisskor som gick rund om kring och många turister till och med man kunde se hur folk handlade marjuna att bli gripen av polise. man kund se nakna kvinnor bakom fönster med stora skyltar vad den kostar ligga med dem. det va kalt och jag hade knappt käkat något på grund av rädsla jag hade kvar i min kropp. första gången i mitt liv köpte mat på donken sedan med påse i handen drog jag tillbaka till tågstation där kunde köpa resa till köpenhamn.jag va helt slut i kroppen och sov när tåget började åka och för mig kändes som jag hade fått ett rum på 5 stjärning hottel jag frös inte längre eller inte heller va fuktig, polise fanns inte heller och för första gången kunde slappna av och känna efter hur mysig jag hade i tåget. Från köpenhamn till stockholm spenderade mina sista pengar till biljetten. Det va tur jag hade kvar 100 kr när jag kom fram till huvudstaden med de pengarna köpte mat på donken sedan satt och väntade till polistation skulle öppnas för att kunna söka asyl.

29 januari 2004 var den dagen jag började mitt nya liv här i sverige.

Vi åkte till marknaden och köpte en gummibåt, Vi var fyra stycken som delade på kostnaden. Vi hade redan hyrt en taxi som vi hade kommit överens om att ta oss till Ezmir. Vi köpte nya kläder och mat och så packade vi väskan och väntade på taxin skulle komma och hämta oss. Vi åkte nästan fem timmar och då hade solen gått ner. Taxichauffören pekade mot några lampor som lyste och sa – där har ni Militini, en ö som tillhör Grekland. Vi hoppade av taxin och gick till stranden. Det var mörkt överallt och vi var rädda för att polisen skulle komma och ta oss. Vi pumpade gummibåten och satte vi oss i den och så försökte vi åka i väg från stranden så fort som möjligt. Vi hade bara åkt en halv timme när vi märkte att vågorna bara blev större och större, tillslut så kom vågorna upp till två meter och vi fick panik och så började vi bråka med varandra i båten. Vi kunde se ön tydligt framför oss och vi försökte bara komma fram till ön innan vi skulle drunkna. Vi såg en kryssningsbåt som lämnade hamnen från ön och började åka mot oss, vissa av oss började grina och försökte ringa gränspolisen och vi hade tappat hoppet om att överleva för den där kryssningsbåten såg ut att skulle köra på oss. Båten närmade sig, och körde precis förbi bakom oss. Vågorna blev högre och det hjälpte till så att vi kom närmare ön. Efter fyra timmars slitande så kom vi fram till ön, våra ben hade somnat och inte heller hade vi någon känsel kvar i armarna efter all paddling. Vi tog kniven och skar sönder båten i delar för att vi hade hört om polisen hade sett oss så hade de kunnat skicka tillbaka oss med båten till Turkiet. Vi sprang till skogen och gömde oss under alla olivträden som fanns där, vi bytte om och tog fram maten som vi hade med oss. Men allt var fuktigt och blött och smakade salt. Myggorna höll på att bita sönder våra kroppar men vi var så trötta och slitna så det slutade med att vi somnade tills solen gick upp. Vi försökte hitta vägen till hamnen för att kunna ta båten till Aten,  där blev vi stoppade av polisen och dom körde oss till polisstationen och vi blev häktade i tre månader utanför stan på ett litet flyktingläger som var bevakat av poliser och vi fick inte lämna stället. Innan vi hamnade på flyktinglägret fick vi följa med polisen till stranden för att titta på några kroppar som dom hade hittat för att kolla om de var folk vi kände. Men hela ansiktena  hade frätit sönder.  Vi byggde ett litet hål bakom byggnaden som vi lyckades kunna komma ut, efter att polisen hade gjort sin räkning på oss som var där och sen på kvällen var vi tillbaka innan dom skulle kolla oss igen. Vi gick på stranden på dagarna och njöt av solen och naturen och så levde vi på maten som vi fick och frukten som vi plockade från träden i skogen. Vi gick flera timmar varje dag och upptäckte mer och mer av ön där vi var. Vi umgicks med civila människor och så lärde vi oss en hel del av deras språk ( grekiska) vi fångade en höna som hade gått vilse i skogen som vi slaktade senare och grillade den och så hade vi plockat vattenmeloner och vindruvor, och så hade vi även några flaskor vin som vi hade fått av en bonde. Den tiden som vi var där var varje dag ett nytt äventyr, men de tog slut efter tre månader när vi fick åka vidare i landet. Vi hamnade på hamnen där vi försökte  ta oss till Aten och den här gången så hade vi alla papper som krävdes för att få åka båten. Vi köpte några öl och så satt vi längst upp på båten och kollade på havet som vi hade åkt igenom med gummibåt. Och då tänkte vi vilka idioter vi var som tog den här risken, fast vi var glada att vi överlevde. Vi hade klarat av en del av resan men de värsta hade inte börjat än..

När vi fick veta vi hade blivit kidnappade körde oss till en liten lägenhet utanför istanbul. Vi var glada att vi hade överlevt.På natten gjorde vi inte annat än sovit.jag orkade knappt prata.Hela min kropp var utmattad och helt slut. En dag vaknade jag av att smugglaren helt plötslig började skrika åt oss och började sparkas.Sedan sa dem vi måste ringa våran släkt att sätta in pengar på någon konto annars kommer vi inte överleva, jag tog allt på en skämt, Vi hade ju redan betallat hela summan men när jag såg deras ansikte då märkte jag att de menade allvar.Vi alla hade blivit inlåsta på ett rum och vi kunde höra när de kom in i lägenheten.Jag gick ut när det bliv tyst och kollade rund,vi var på andra våningen och man kunde öppna fönstret,vi kollade på varandra och en efter en hoppade vi ut från fönsteret ,2 av oss lyckades rymma innan smugglaren kom in i lägenheten med sina vänner och började slå oss så hårdt att vi knappt kunde dra oss till sidan.Jag minns att en av oss grinade och när jag såg minen av i hans ansikte kunde jag inte hålla mig för skrattet.efter några timmar dem körde bort oss till en källare som var spärrad och det ena utgången var dörren som vi kom in.Vi var 5 stycken som var kvar och alla höll på att planera hur vi skulle ta oss ut,På morgonen när jag var kiss nödig gick jag på toa som fanns med i byggnaden och när jag satt mig på den då insåg jag att man kunde sparka sönder väggen .Klockan var runt 6 på morgonen och jag sprang till mina kompisar och väckte dem.jag sa att vi skulle fly. Det kändes som rädsla och om vi kommer lyckas.Vi samlade alla på toa och sparkade på väggen en efter en sedan gick vi ut från hållet vi gjorde.Jag sprang så fort jag kunde nedför vår spruckna vägg.Vi sprang en bit, men började gå efter ett tag och vi tittade bakom oss. ingen hade märkt att vi hade stuckit,Jag såg en gubbe som skulle öpenna sin affar och jag gick fram frågade vilken bussar som gick till istanbul och då visade han med sitt finger var bussplatsen låg.Jag kan inte beskriva känslan,Jag var helt skakis i kroppen och att få kontakt med en främmande och ett helt annat språke är helt oskrivligt.Vi satt och väntade på bussen och den kom efter 5 minuter.Jag hade gömt pengar i mina skor och tog fram det och betallade resan sedan satt vi i bussen på väg mot ödet,jag satt och tänkte på vad vi hade varit med om och även hur vi hade haft det under resan.det rann bara tårar.Jag ville hem.Jag klara det inte det längre.Jag hade önskat att jag kunde åka tillbaka men samtidigt fanns inte något hem längre kvar.

När vi kom fram till Istanbull frågade vi var afghaner bruka vara och vi hade hört om ett område som kallades Zainton borno och där fanns det bara afghaner.Vi tog en taxi och hoppade av framför en bio.Där satt några afghaner och vi frågade efter om våra 2 vänner som hade rymt några dagar innan och den konstiga va att visste vart de var.

Efter en vecka när vi kände att vi mådder lite bättre planerade vi resan till Grekland.en resa som skulle ske med en gummi båt........