När vi fick veta vi hade blivit kidnappade körde oss till en liten lägenhet utanför istanbul. Vi var glada att vi hade överlevt.På natten gjorde vi inte annat än sovit.jag orkade knappt prata.Hela min kropp var utmattad och helt slut. En dag vaknade jag av att smugglaren helt plötslig började skrika åt oss och började sparkas.Sedan sa dem vi måste ringa våran släkt att sätta in pengar på någon konto annars kommer vi inte överleva, jag tog allt på en skämt, Vi hade ju redan betallat hela summan men när jag såg deras ansikte då märkte jag att de menade allvar.Vi alla hade blivit inlåsta på ett rum och vi kunde höra när de kom in i lägenheten.Jag gick ut när det bliv tyst och kollade rund,vi var på andra våningen och man kunde öppna fönstret,vi kollade på varandra och en efter en hoppade vi ut från fönsteret ,2 av oss lyckades rymma innan smugglaren kom in i lägenheten med sina vänner och började slå oss så hårdt att vi knappt kunde dra oss till sidan.Jag minns att en av oss grinade och när jag såg minen av i hans ansikte kunde jag inte hålla mig för skrattet.efter några timmar dem körde bort oss till en källare som var spärrad och det ena utgången var dörren som vi kom in.Vi var 5 stycken som var kvar och alla höll på att planera hur vi skulle ta oss ut,På morgonen när jag var kiss nödig gick jag på toa som fanns med i byggnaden och när jag satt mig på den då insåg jag att man kunde sparka sönder väggen .Klockan var runt 6 på morgonen och jag sprang till mina kompisar och väckte dem.jag sa att vi skulle fly. Det kändes som rädsla och om vi kommer lyckas.Vi samlade alla på toa och sparkade på väggen en efter en sedan gick vi ut från hållet vi gjorde.Jag sprang så fort jag kunde nedför vår spruckna vägg.Vi sprang en bit, men började gå efter ett tag och vi tittade bakom oss. ingen hade märkt att vi hade stuckit,Jag såg en gubbe som skulle öpenna sin affar och jag gick fram frågade vilken bussar som gick till istanbul och då visade han med sitt finger var bussplatsen låg.Jag kan inte beskriva känslan,Jag var helt skakis i kroppen och att få kontakt med en främmande och ett helt annat språke är helt oskrivligt.Vi satt och väntade på bussen och den kom efter 5 minuter.Jag hade gömt pengar i mina skor och tog fram det och betallade resan sedan satt vi i bussen på väg mot ödet,jag satt och tänkte på vad vi hade varit med om och även hur vi hade haft det under resan.det rann bara tårar.Jag ville hem.Jag klara det inte det längre.Jag hade önskat att jag kunde åka tillbaka men samtidigt fanns inte något hem längre kvar.

När vi kom fram till Istanbull frågade vi var afghaner bruka vara och vi hade hört om ett område som kallades Zainton borno och där fanns det bara afghaner.Vi tog en taxi och hoppade av framför en bio.Där satt några afghaner och vi frågade efter om våra 2 vänner som hade rymt några dagar innan och den konstiga va att visste vart de var.

Efter en vecka när vi kände att vi mådder lite bättre planerade vi resan till Grekland.en resa som skulle ske med en gummi båt........